Muffinsbloggen

Jag har blivit moster! Tvillingmoster dessutom till en pojke och en flicka, Emil och Ida. De föddes i oktober och för en dryg månad sedan skulle småttingarna döpas. Jag frågade min syster om jag fick baka cupcakes till dopet, och det fick jag. Jag fick fria tyglar att välja smaker och färger själv, vilket visade sig vara svårare än jag hade trott. Det finns ju så mycket att välja på!

Det hela slutade i alla fall med att jag gjorde en laddning med en modifierad variant av Leila Lindholms citroncupcakes med citronfrosting samt en laddning med Pia-Lenas chokladfrestelser, Saras smaskiga kladdkakemuffins med hallonfyllning och chokladfudgefrosting.

Chokladcupackesen dekorerades med ceriserosa blommor som matchade formarna. Citroncupcakesen fick små fjärilar på den runda frostingbollen.

Ibland måste man prova lite nytt här i livet, tänkte jag och surfade därför runt efter alternativ till den gamla vanliga philiadelphiafrostingen. Inget ont om phillyn, men ombyte förnöjer. Dessutom vill jag ha tag på en frosting som är riktigt vaniljig och härlig.

Jag hittade ett recept på en så kallad SMBC – Swiss Meringe Butter Cream – och tyckte att det lät lite spännande. Jag vet att Sara har provat sig på en sån för längesen och att hon inte var det minsta förtjust. Men, tänkte jag, hon kanske hade fel, och framförallt kanske hon hade kommit över ett dåligt recept. Så jag tog mod till mig och provade.

Det borde jag inte ha gjort. Fy bövelen vad äckligt det var. Och då tillhör jag de som sällan kallar något ätbart för äckligt, för det har jag lärt mig av mamma att man inte ska göra. Men det här var faktiskt äckligt, på riktigt. Alldeles för sött, alldeles för smörigt och bara allmänt vidrigt. Jag trodde att citronen i receptet skulle kunna rädda det hela, men icke.

Förlåt philadelphia, jag ska aldrig mer baktala dig! Låt oss enas om att SMBC aldrig mer ska få komma in i våra liv!?

För de som inte vet det så jobbar jag sedan ett par månader tillbaka på ICA (igen). Där är man ständigt omgiven av mat och matglädje, så gissa om det vattnas i munnen på mig när jag ser alla fina bilder och recept som florerar på huvudkontoret!?

Ett av de recepten som verkligen har kladdat sig fast är det på saffranskola med kokos som finns med i ICAs julbroschyr. Det ser så himla gott ut att jag så klart blev tvungen att prova om det verkligen levde upp till förväntningarna. Det gjorde det kan jag säga!

Som alltid när man (eller åtminstone jag) bakar så smakar det inte så gott precis när det är nybakat. Antagligen är jag redan trött på smaken efter alla provsmakningar (man måste ju faktiskt göra kulprovet!) och därför blir provsmakningen av den färdiga produkten inte så WOW-ig heller. Men nu, så här ett par dagar efter. Ååååh vad god den är! En ny julgodisfavorit bredvid knäcken, mozartkulorna och chokladfudgen.

I förra veckan hade vi fika på jobbet för att fira av två kollegor. Vi ville fira den kommande halloweenhelgen, så temat var helt enkelt halloween. Jag lovade att baka cupcakes och hade siktet inställt på pumpacupcakes à la Tove, som i sin tur har fått det från Martha Stewart.

Problemet var bara att pumpapurén var slut precis överallt. Eller åtminstone på de butiker som jag visste normalt brukar ha det, och som jag hann till under den aktuella bakdagen. Klockan var mycket och jag var trött och hungrig, så att karva ur en pumpa och göra egen puré kändes inte aktuellt. Därför fick det bli de hederliga gamla morotscupcakesen istället, à la Leila Lindholm.

Jag gjorde dem i svarta formar och dekorerade dem med små orangea pumpor i sugar paste. Frostingen spritsade jag ut med stor, rund tyll, inspirerad av Call me Cupcake. Det blir så fint! Det kommer bli min nya favoritspritningsmetod känner jag. Perfekt att dekorera med en liten blomma eller något annat enkelt ovanpå, men funkar också bra utan. Enkelt, vackert, ljuvligt!

Pumpacupcakes tänker jag prova att baka ändå, halloween eller ej. Ber att få återkomma om det längre fram.

Igår fick jag äntligen hämta ut den, min nye vän som jag har gått och trånat så länge efter och som jag äntligen har beslutat ska få flytta in.

Välkommen KitchenAid! Må vi få många trevliga bakstunder tillsammans.

I söndags blev jag baksugen, så jag slängde ihop en sats med kokoscupcakes som jag sedan toppade med chokladfrosting. Dessa skulle tas med till jobbet, och som jag nämnt tidigare så är en av mina kollegor laktosintollerant, men det är ju busenkelt att göra laktosfria cupcakes nu när det finns både laktosfritt smör och laktosfri färskost att tillgå.

Receptet har jag redan presenterat förut, det jag framförallt vill belysa i det här inlägget är mina “nya” muffinsformar (jag fick hem dem i början av sommaren, har bara råkat glömma att skriva om dem… ) samt min nya blomveiner. En veiner är en formpress som man använder för att ge sina sockerblommor lite ådringar, och i detta fall även böjda blad.

Sara och jag beställde varsin av denna sort från Decorate the Cake redan i våras, men av någon anledning har de blivit liggandes orörda hur länge som helst. I söndags var det dock dags att börja laborera.

Först tog jag en för stor utstickare, så det blev väldigt fula kanter eftersom sockerpastan flöt ut utanför veinern när man pressade till den. Men efter att jag hade bytt ner mig till en mindre utstickare så blev det betydligt bättre. Tyvärr var det typ 100 % luftfuktighet och mina blommor vägrade att stelna, så jag blev lite nervös eftersom mina blommor har segnat ner förut. Men de verkade hålla formen ganska bra på frostingen ändå.

Och nu till mina formar. Mina älskade mittemellanformar!

Vanliga muffinsformar brukar vara ca 50 mm i botten, och ger lite för stora cupcakes tycker jag. Minicupcakes brukar ligga på 32 mm i botten och har betydligt lägre väggar, och de blir nästan lite för små. Men efter idogt sökande så har jag äntligen hittat ett ställe som säljer formar i en storlek som är mittemellan mini och normal. 38 mm i botten och ganska höga väggar i förhållande till botten. De är helt perfekta! Så perfekta att nu måste jag beställa hem fler i allehanda färger.

– Och var hittar man dem? undrar den nyfikne läsaren.
Jo, på cakeymakey.co.uk!

På mitt jobb är det tradition att någon i gänget fixar onsdagsfika. Mycket trevligt tycker jag, då har man något att se fram emot även i mitten av veckan. Att hitta något som funkar för alla är dock lite av en utmaning, för det finns en glutenallergiker och en som är laktosintolerant.

Givetvis anmälde jag raskt mitt intresse när frågan om vem som skulle fixa nästa fika kom på tal. Med tanke på att jag aldrig har gjort något med glutenfritt mjöl förut och tiden var knapp så kändes det lite för avancerat att baka cupcakes. Därför bestämde jag mig istället för att prova Leilas chokladpavlovas.

Jag följde receptet till punkt och pricka och smeten blev otroligt vacker, alldeles silkeslen och blank. Efter att kakao och mandelspån var iblandade började jag lassa upp smeten i högar på plåten. Då blev jag nästan rädd. I receptet står det att det ska bli tio stycken. Jag gjorde tolv stycken, och de var ändå ENORMA.

Sen skjuts in i ugnen. Gräddningstid var 45–55 minuter enligt receptet. Efter 50 minuter började jag kolla, då var ytan fortfarande ganska löst krispig och inuti var det helt flytande fortfarande. Jag körde på i tio minuter till, ingen större skillnad då heller, bara ett något hårdare ytskikt. Efter ytterligare fem minuter tog jag ut dem, trots att de verkade vara helt fuktiga inuti. Min sambo som strök av och an vid spisen fick provsmaka en maräng. Och mycket riktigt, den var helt rinnig inuti fortfarande.

Det står i receptet att de ska vara sega i mitten, och det är precis så jag vill ha mina maränger. Men det är skillnad på segt och flytande. Så jag tog helt enkelt och drog igång ugnen igen och ställde in plåten på nytt. Nu fick de stå i 40 minuter till. Först då började de få den konsistens som åtminstone jag förväntar mig av en maräng.

Jag var fullt inställd på att bakandet var ett totalt misslyckande, och att marängerna skulle vara stenhårda och/eller torra som snus dagen efter. Fördelen med pavlovas är att man ju har på en massa grädde ovanpå, vilket till viss del kan hjälpa till att mjuka upp marängen.

På jobbet så vispade jag upp massor med (laktosfri) vispgrädde som jag sedan lassade på varje pavlova. Därefter dekorerade jag dem med hallon, jordgubbar, blåbär, passionsfrukt och lite mer mandelspån. Det blev väldigt vackert, och folk som passerade köket såg imponerade ut. Men jag var fortfarande nervös över hur mina bakverk skulle mottas när folk väl satte tänderna i dem.

Jag hade inget att frukta. De blev faktiskt helt perfekta: lagom frasiga på utsidan och lite gott sega i mitten. Min ena kollega sade till och med att det var det godaste bakverk han någonsin ätit. Riktigt så långt vill jag nog inte gå, men jag tyckte också att de var goda om än lite väl stora. Sockerchocken var nämligen ett faktum.

Jag befinner mig i skrivande stund i Berlin. (Vilken stad!) Igår hade vi siktet inställt på att besöka stadsdelen Friedrichshain, gamla arbetarkvarter som är på väg att blomstra upp. Jag hade för mig att det fanns ett cupcakeställe i Berlin, och mycket riktigt så gjorde det det. Dessutom ligger Cupcake Berlin just i Friedrichshain.

Tur att jag hade kollat upp adressen i förväg, för området är stort och det är inte överallt som det är helmysigt. Men just de kvarteren där Cupcake Berlin ligger var riktigt trevliga kvarter, som en blandning av Vesterbro i Köpenhamn och SoHo i New York.

Utbudet på cupcakes var inte så stort, jag blev lite förvånat besviken, och helt ärligt så var de inte chockerande vackra heller. Fina var de absolut, men jag tappade inte hakan av hänförelse. Har man blivit lite bortskämd efter besöket på Dean & Deluca i New York och efter att ha spanat på Hello Sugar och Holy Sweet tro? Hur som helst, utseendet är ju inte allt utan viktigast är ju trots allt smaken.

Egentligen var jag mer sugen på deras krämiga cheesecake (sambon tog den), men jag kände mig faktiskt tvungen att prova en cupcake när jag nu var där. Jag måste ju testa hur en cupcake egentligen ska smaka. En morotscupcake fick det bli. God var den, men mina (dvs Leilas) är bättre.

Jag är ändå glad att jag tog mig dit, mysigt ställe i supermysiga kvarter. Ett sånt område som man skulle vilja bo i om man bodde i Berlin.

(Ursäkta den inte så braiga kvaliteten på bilderna. De är tagna med telefonen.)

Oj vad längesen det var jag bloggade! Jag som trodde att jag skulle tokbaka i påskas och veckorna därefter, men icke. Ugnen har stått och hackat tänder av kyla här hemma, stackarn. Okej, det har blivit ett par mindre bak, men de blev inte så lyckade och framförallt inte dokumenterade på bild, så jag har medvetet låtit bli att skriva om dem.

Men nu kära vänner är det dags igen! Min kollega Jessicas dotter fyllde år igår och idag ska de ha kalas. Till det önskades cupcakes, och ingen blir väl gladare än jag över att få baka på beställning. Jo, Sara kanske. Eller nej, inte gladare, men lika glad. Det skulle bli en överraskning till dottern Emelie, som tydligen har fascinerats av mina bilder på Facebook. Jag fick fria tyglar, så jag valde att göra citron- och kokoscupcakes med citronfrosting och mandel- och vaniljcupcakes med nutellafyllning och chokladfrosting.

För citroncupcakesen utgick jag från Leila Lindholms recept i A piece of cake. Men istället för att ha i vallmofrön så hällde jag i en dryg deciliter kokosflingor. Det har blivit lite av en favorit, det ger en så bra konsistens. Dessutom tycker jag att kokos passar bra ihop med vanilj-citronsmaken i dessa cupcakes. Frostingen gjorde jag också enligt receptet, men med lite mindre citronsaft eftersom den gör frostingen rinnig.

De bakades i ett par vit-gul-gröna formar från Indiska. Det var riktigt bra formar tycker jag, lagom storlek och de höll formen och mönstret bra under gräddningen. För att fånga upp färgerna än mer gjorde jag blommor som jag penslade grön och guldglittrig färg på.

Mandelcupcakesen gjorde jag enligt mitt gamla beprövade recept. Emelie och hennes syskon gillar tydligen Nutella, så jag kluttade på en klick på varje cupcake. Precis som förra gången så sjönk de som en sten så fort jag satte in plåten i ugnen, men det gör inget hoppas jag. Någon gång ska jag prova att fylla dem med Nutella i efterhand istället. Det hela toppades med chokladfrosting och dekorerades med sockerpärlor och en liten fjäril.

För övrigt är jag väldigt nöjd med mitt nya kakfat, även det inköpt på Indiska.

Det har varit en händelserik vecka. Dels fick jag i uppdrag av en bekant att göra cupcakes till hennes födelsedagskalas idag, dels har jag fått hem tre smaskiga beställningar. En från Kakburken, en från Klara färdiga gå (som hade lagt med några extra formar ♥) och en stor leverans genom en kompis som bor i USA och som har släpat hit en massa saker åt både Sara och mig. Det kunde inte komma mer lägligt inför helgens storbak.

Maria, som födelsedagsbarnet heter, hade önskat sig morotscupcakes, blåbärscupcakes och mandelcupcakes med kaffefrosting som eventuell bonus. Jag kom inte igång med bakningen förrän framåt eftermiddagen igår, och som vanligt är jag en tidsoptimist av rang. Att baka själva cupcakesen tar egentligen inte så lång tid, men ska man dessutom göra blommor och frostingar av olika smaker och färger och samtidigt försöka hålla ordning i det lilla köket så spårar det ganska snabbt ur.

Jag började med morotscupcakesen eftersom jag har gjort dem förut och vet att de funkar. Därefter gjorde jag blåbärscupcakes, vilket var första gången för mig. Ursäkta mitt språk, men herrejävlar vad god den smeten var! Vackert lilablå och grann. Tyvärr så blev färgen inte lika jämnt blå i de färdigbakade bullarna, men de ska ju tack och lov döljas av frostingen.

När blåbärscupcakesen var klara började jag inse att det nog inte skulle bli några mandelcupcakes. Klockan var mycket och jag hade två frostingar och ett antal blommor kvar att göra. Dessutom ville jag klä in hälften av blåbären i ett täcke av sockerpasta, jag måste ju inviga min mönstermatta!

Efter en kort middagspaus fortsatte jag arbetet. Morotscupcakesen fick en vanlig standardfrosting (antagligen den bästa av dem alla) och dekorerades sedan med gula blommor. Jag hade först tänkt trycka dit även en vit och guldig blomma på varje, men jag tyckte att det räckte med denna enda gula.

Blåbärscupcakesen fick en vaniljfrosting gjord på mascarpone och grädde, receptet är hämtat från Baka liten kaka. Den var god men kanske lite för gräddig för min smak. Jag får inte samma smaksensation som av en philadelphiafrosting. Nästa gång ska jag helt klart göra citronfrosting till mina blåbärscupcakes istället. Jag tror att det är en vinnare.

Hälften av blåbären spritsades med vaniljfrostingen och dekorerades sedan med lila och vita blommor. Andra hälften fick en klutt frosting på sig inne i koppen (muffinsformen är som en sufflémugg), och täcktes sedan med ovan nämnda täcke av sockerpasta. Sen satte jag dit lila och vita blommor även på dessa.

Tyvärr blev blommorna på de öppna blåbärscupcakesen lite saggiga över natten. De blev väl helt enkelt för mjuka av vätskan och kunde inte hålla styrseln. De som fick täcke hade gott och väl fått lite mer pynt på sig också tycker jag.

Överlag blev jag betydligt mer nöjd med mina morotscupcakes, vilket antagligen har med frostingen att göra. Men jag hade väldigt roligt med alla mina blomutstickare, min braiga multi-veiner, mitt guldpulver och mönstermattan. Det kändes också kul att baka för ett specifikt ändamål. Nästa gång ska jag göra blommorna i förväg, så att man inte behöver stå och göra femtielva saker samtidigt.